känslan jag kände i fredags var näst intill obeskrivlig.
efter två jävla dagar i lera, blöta och kyla kände jag verkligen uppskattningen av min egna säng, ett varmt bad och pappas pannkakor. man tar allting så självklart, så förgivet. sen är man borta en pytteliten del utav sitt liv, och man klagar. i och försig ska jag inte klaga för mycket, för det var grymma dagar (trots skitvädret och leräcklet) !

när jag låg i badkaret, kom nästan känslan "tycka synd om mig själv" för en kort sekund. när jag tänkte på att snart ska jag åka tillbaka, stoppa mina fötter i de tunga, leriga och kalla gummistövlarna. men då höll jag handen för näsan och doppade mitt huvud under vattnet, då sköljdes de tankarna bort.

det var inge synd om mig, jag hade valt detta själv, betalat pengar för de och ja, jag ville de verkligen.

jag visste ju att när jag kom hem skulle jag kunna ligga i min säng hur mycket jag ville, bada och duscha hur mycket jag ville, och äta pappas mat mest hela tiden. det finns människor som skulle anse träsket vi levde i några få dagar som lyx. att få bo i ett tält, med både sovsäck och fleecefilt.

en känsla så stor i kroppen!