vad är det fina med kärlek om den alltid ska vara smärtfri? vad gör den så speciell om den alltid fungerar som man själv vill? ingen kan säga att kärleken är underbar utan att fått motsattsen bevisad. jag själv är kär i kärleken, fast jag kan ändå inte förstå varför. den har sårat mig så djupt, för många gånger. ändå är jag bara 17 år gammal. jag tror man som tonåring ser allting i ett väldigt litet perspektiv. man tycker att man ser allting så stor när man jämför och drar slutsatser med saker som händer stjärnorna i New York och LA. men egentligen ser man bara sig själv, sin familj och sina vänner. man tänker inte längre, man beter sig inte bättre. man tror att man är stor och vuxen, att man klarar sig själv, att man vet och kan allting för att man nu går på gymnasiet. jag inser mer och mer vad fel jag har. vad fel jag gör.

jag måste ta mig samman, samla alla känslor på en och samma gång, sen ska jag handla utifrån de, prata utifrån de och stå för de!

jag har svårt för att bli kär, väldigt svårt för att bli kär, iallafall på riktigt. jag tror att det är såhär, jag vill bli kär, jag vill finna den speciella känslan jag en gång fann, jag vill så himla mycket. därför försöker jag inbilla mig själv att jag gjort det, men det är då det bara blir fel, det är då jag sårar någon som jag egentligen borde älska.

jag kan erkänna för mig själv och alla andra att för lite mer än ett år sedan träffade jag nog den bästa killen någonsin. han var snäll, ödmjuk, förstående, underbar och visade verkligen sina känslor för mig. men jag gjorde som alltid annars, jag tog avstånd. jag vågade inte, jag ville inte släppa han så tätt inpå som han ville. jag letade fel, jag letade saker att skylla på. tillslut tog han "snesteget" som fick mig att tycka att jag hade rätten att fly. jag ångrar mig djupt idag, men jag lärde mig något stort, något jag kanske inte så ofta visar, men något som jag oftast tänker inuti mig. men jag vet det nu, det måste vara så - du var alldeles för bra för mig, johan.

jag ska inte få detta att låta som jag inte gått vidare, för det vet nog de flesta att jag har, eller iallafall ser det ut som de när jag är ute och lever livet med de bästa vännerna som finns. förlåt för allt som hänt ett tag nu, jag ska bita mig i läpper och göra det som känns rätt, kämpa för det jag verkligen vill ha, längde än 3 veckor, det vackra jag vet finns! - dig.