Jag känner mig som en levande mumie, eller som ett spöke eller något dylikt.
Jag kom tyvärr inte på någon perfekt jämförelse.
Jag går runt med min kropp, men precis som om den vore tom.
Som om jag lämnade innehållet eller med finare ord själen hemma i sängen.

Jag skulle även kunna förklara mig som en ballong.
En ballong som luften håller på och pysa ur.
Ju mer den krymper, ju mindre kollar människorna åt den, ju mer den krymper, ju mindre betyder den för någon, ju mer den krymper, ju lättare blir det att köpa sig en ny.